Hur svårt är det egentligen att göra pannkakor? Tja, det kan vara den enklaste saken i världen om man är bra på det och oändligt svårt om man inte vet hur man gör. För att bli bra på att göra pannkakor behövs egentligen mest känsla. Först måste man kunna känna när smeten är bra, självklart kan man använda recept men med tanke på att varje ägg är olika och mjölet kan vara olika beroende på en massa yttre omständigheter så blir inga pannkakor lagade efter recept så bra som de som gjorts på känn av någon som kan det. Mina pannkakor brukar bli bra, jag kan alltså laga pannkakor och gör det på känn.
Det där med pannkakorna är ungefär som med hästar och träning av dem. Det finns recept som funkar ok, men ska man lyckas riktigt bra måste man kunna göra det på känn. Precis som att varje ägg är unikt är varje häst unik och behöver olika doser av olika ingredienser i träningen. Det är egentligen inte svårare än så.
Självklart går det att sätta upp mål och annat men det gäller att vara extremt flexibel med vilken väg man tar. Jag kan ha målbilder när jag jobbar med mina hästar, men med åren har de växlat över från att vara en speciell höjd eller klass till att mer innehålla en känsla. Förr jobbade jag alltså mot en exakt målbild och när jag uppnått den kunde jag släppa den hästen. Uppnådde jag inte det målet så gav jag upp om vägen blev för svår, dessa misslyckanden gick ju alltid ut över hästen då ödmjukhet är något som växer fram väldigt långsamt hos oss ryttare. Att klassa en häst som otillräcklig handlar bara om att målet inte stämde överens med verkligheten för just den hästen. Mina målbilder kan nu handla om att det ska bli perfekta språng eller att jag ska ha hästen i min hand. Det kanske låter luddigt men om man tänker sig att en vinst i en klass är inte det viktigaste utan att genomförandet är det som ska kännas perfekt. I den dagliga träningen ger det ett väldigt bra resultat då det tar bort pressen att behöva tävla i allt och då finns även en glädje i att bara leka runt med mina hästar. Det jag håller på med vad gäller att lära dem olika trick handlar mest om experiment med relationen med dem. De år min kropp sagt stopp för hoppning och tävling har inte på något sätt varit bortkastade, istället för tävlingskraven har jag hittat egna vägar till inspiration.
Det är ju ändå ett privilegium att få fortsätta jobba med mina hästar. De är trots allt väldigt förlåtande, Delilah som levt ett långt liv där det blivit både goda och dåliga upplevelser av människan är ändå en otroligt snäll figur. Från att ha varit avkastardrottning på en ridskola till att ställa upp på alla mina tokiga ideér är det en ganska lång väg och det krävs en häst med total förmåga att släppa gamla beteenden för att bli som hon. Det om något är ett bevis på att hur vi bemöter våra hästar och hur vi väljer att ställa krav på dem är helt avgörande för hur de svarar. Inga recept i världen kunde få Delilah att trivas som ridskolehäst uppe i Stockholm, men med lite fritt tänkande så landade hon snabbt och nu kan jag hålla lektion i hur man rider utan utrustning med vem som helst utan att hon misstycker. Några nypor ditt och datt samt lite känsla var det hon ville ha.
Känslan av att ha en hel flock i sin hand utan ett enda verktyg annat än just bara lite känsla...
Tack och godnatt!