Ibland kan man verkligen klia sig i huvudet och undra hur man egentligen tänkte när man tog vissa beslut. Visserligen tror jag inte på att man ska ångra det man gjort men det betyder inte att man alltid gör helt rätt. När Astrid fick alla sina underbara små valpar så blev jag nog lite förblindad av deras charm och naturligtvis så kunde jag inte motstå frestelsen så jag behöll den som var mest lik sin kära mor. Vad jag totalt förträngt var det faktum att den nu så trevliga och balanserade modern var en synnerligen besvärlig ungdom en gång i tiden och nu har jag fått igen tiofallt för att jag drabbades av denna lilla minnesförlust.
När Astrid var ung så var hon en notorisk tjuv som var tvungen att sno allt som gick att flytta. Jag hade inte ett helt par skor, inga ridspön, inga vantar, fjärrkontroller och datamöss konsumerades fortare än de kunde köpas in och allt ätbart var tvunget att förvaras i skåp (i begreppet ätbart ingick saker som mobiltelefon, hörapparater och andra underliga kosttillskott). Nu får jag den tveksamma glädjen att uppleva allt detta en gång till, i stallet har en allmän varning utfärdats, all utrustning bör förvaras under uppsyn eller inlåst (speciellt ridhjälmar som enligt Diddi bör förvaras under syrenen, antagligen ska de grävas ner för att marineras så att de blir mer lättuggade). Mina skor är spridda över gården och vill man byta kanal så får man helt enkelt göra detta på gammaldags vis, dvs resa på sig och gå och pilla på en knapp.
Ett annat bedårande personlighetsdrag är att de är små rymmare. Astrid smet snabbt som en iller så fort man glömde bort att säga att hon skulle stanna kvar. Om ingen order utdelats så kunde man ju anta att det var helt okej att ta en liten tur. Diddi struntar högaktningsfullt i om order utdelats eller inte, till resterande boxerkompanis stora förskräckelse så klämmer hon sig glatt ut genom minsta springa i staketet för att ta en tur ut på vägen och prata med förbipasserande. Matten spikar och spikar och varvar detta med att ilsket vråla "Diiiddiiiiiiiii".
Vid all ridning och alla lektioner (en stor del av min vardag) brukade Astrid hjälpa till genom att springa efter hästarna och dra dem i svansen om de gick för långsamt. Detta var inte helt uppskattat av vissa hästar och de har tagit ett antal år att få bort denna ovana då Astrid anser sig vara en mycket kompetent vallhund som ju bara stöttar ryttarna i kampen att få hästarna att springa så fort som möjligt. Diddi drar inte i hästsvansar men traskar gärna runt på spåret precis där man ska rida. Eleverna har fått lära sig att ropa "tuuut" för att få henne att flytta på sig (är hon upptagen med en färsk hästbajshög hjälper detta tuut föga) och de får även träna på tvära stopp och svängar.
Om man nu, mot bättre vetande, lämnade Astrid ensam så gjorde hon alltid sitt bästa för att rätta till detta misstag. Det kunde ju aldrig vara meningen att en stängd dörr betydde något annat än att man missat att hon var på fel sida. Hon kämpade glatt på och flyttade på både stolar och bord som ställts upp som barrikad och små kompostgaller seglade hon över som ingenting. Diddi kämpar kanske inte för att fly men ägnar sin ensamtid åt att utforska rummet och konsumera delar av det (två kvadratmeter vävtapet i nedre hallen är tydligen möjligt att riva ner och konsumera). Diddi ägnar ju även en hel del tid åt att bryta sig in på ställen, fårhagen är en mycket frustrerande konstruktion som faktiskt går att bnryta sig in igenom om man bara tänker till lite. Snyggt och prydligt har hon tagit tag i tråd för tråd i gunnebostaketet och dragit isär dem så att det blir ett precis lagom stort hål för en liten boxer. Konceptet staket är alltså inget som riktigt passar in i deras boxervärld.
När jag sålde de andra valparna så började jag ju faktiskt med att förklara för valpköparena hur hemskt det kan vara att ha en ung boxer. För att förklara detta använde jag några historier ur Astrids ungdom som sedelärande berättelser, men jag glömde nog bort att ta lärdom av dessa själv.
Nu är livet med en ung boxer inte bara hemskt, det finns inget underbarare än en boxers livsglädje och inget kärleksfullare än ett boxerhjärta så om man bara står ut med deras små excentriciteter så får man tusenfallt tillbaka. De menar aldrig något illa med sina hyss utan det är bara saker som de råkar göra för att ingen talat om för dem att man inte ska göra dem. Oturligt nog så är matten ibland lite slö och trögtänkt och då får man ju faktiskt skylla sig själv om boxern har tänkt ut ideérna långt innan matten tänkt tanken att de ens finns...
En liten Astrid som råkat sno ett par överdragsbyxor...
Enliten Diddi bsom råkat sno lite borstar...
Astrid har ingen aning om vad som hänt med mattan i trappen...
Diddi har ingen aning om vad som hänt med trappen...
Visst finns det vissa likheter mellan mina små huliganer :)
Tack och godnatt!