Gårdagen blev sen men trevlig då vi fick besök av Fia som var på väg mot Torsåker, så därför var det riktigt segt att ta sig upp i morse. Dessutom så är mina stackars armar lite trötta eftersom sjukgymnasten har lagt till två ganska besvärliga övningar. Den ena går ut på att man ska trycka ner en maskin som vager 35 kilo utan att använda några andra muskler än gäddhängsmusklerna. Dessa är väldigt oanvända på mig och protesterar därför gansk högt. Den andra går ut på att dra ner en maskin som väger lika mycket men där används muskler som faktiskt finns på min kropp. Jag har nu fått öka på träningen ganska mycket och det känns lite överallt, nästan träningsvärknivå men inte riktigt eftersom det går över på ett par timmar.
Idag har Rory varit här och skott lite hästar. Midas och Nicke fick lite tillsyn också och nu står Midas med ett litet gips på sin onda fot. Rory skar lite mer i hoven och kom fram till att Midas hade ett stort blåmärke i hela tån. Som tur är så kom det bara blod och inget var så det har inte blivit infekterat utan det är bara en stor blodansamling som skapar tryck och gör ont. Stackars Midas tyckte ännu mer synd om sig själv och om han hade kunnat så hade han nog rullat ihop sig i en liten boll och lagt sig i ett hörn och snyftat.
Trots sin storlek så tror han att han är världens minsta och ynkligaste häst, så fort han tycker att det gör lite ont eller är lite otäckt så börjar hela han att skaka. Om man rider i ridhuset och de andra går in före honom så börjar han att skaka okontrollerat. Han är också fruktansvärt rädd för kor och sådana konstigheter. Vi hade en incident en gång på en tävling där jag var tvungen att leda honom förbi en kohage för att komma från stallet till banan och då fick han fullständig panik. Han skakade och sprang hysteriskt runt mig i galopp på en liten väg och lugnade inte ner sig förrens korna gick därifrån. Vid det laget så rann svetten om hela honom och hjärtat slog så hårt att man hörde det på en meters håll. Hela tävlingen hade stannat upp för att titta på jättehästen som vägrade att stanna, lite pinsamt kanske... men sedan gick han in och vann klassen, typiskt Midas. Det intressanta med honom är att han lätt skulle ha kunnat slita sig i de här situationerna, men han fattar liksom inte att han är så stor och stark som han är utan han bara skakar och lider.
Nicke däremot tog det hela mycket bättre och protesterade inte särskilt mycket när Rory skar upp och rensade i hans hovböld. Nickes hovböld var full av otäckt var och måste ha gjort rejält ont och den såg nog egentligen värre ut än Midas blåmärke, vissa är helt enkelt tuffare än andra och Nicke är den lugna stabila typen. Han är ju bara 1½ år ännu och ganska tanig så egentligen skulle han vara räddare än stora starka Midas...
Julstämningen börjar också att infinna sig och när jag kom in från stallet ikväll så doftade hela huset av pepparkaka. Morfar hade bakat sina specialpepparkakor som är ett gammalt familjerecept. Dessa är riktiga pepparkakor som är starka och fantastiskt goda. Alla som kommer på åkerbymästerskapen kommer att få njuta av dessa delikatesser...
Tack och godnatt!