Den här våren har ändå gått till historien tack vare ett väldigt konstigt väder. Först smällkallt och sen vår, sedan rekordvarmt och torrt. Det är sannerligen inte lätt att vara bonde just nu, skörden håller på att torka bort och djuren har snart ingen mat på betena. Som tur är så har ju jag dragit ner såpass på mitt hästantal så att mina beten kommer att räcka trots torkan. Jag köpte dessutom upp ett lager med hösilage från Halland och har nu foder så att det räcker nästan hela nästa vinter. Jag kommer ändå ta en skruttig skörd med hö på min egen mark, med lite tur räcker den till fåren. Vart våren egentligen tog vägen vet jag inte riktigt, det var vinter fram till maj och sedan högsommarvärme direkt.
Jag har jobbat på så gott det går med att fixa och städa samtidigt som mycket energi gått åt till att skriva skrivelser. I sju år har nu krånglet med Länsstyrelsen pågått, två vändor i förvaltningsrätten och nu slutligen en vända i kammarrätten. Egentligen så är det inget större fel på vare sig min verksamhet eller anläggning men små detaljer har blivit felbedömda och i senaste domen från förvaltningsrätten så var det så galna fel att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Det som de hade hängt upp sig på mest var att stalldörrarna var 110 cm höga, något som varken Länsstyrelsen eller jag påstått. Jag håller ju med om att det hade varit ett påtagligt problem med så låga stalldörrar, speciellt med tanke på min dåliga rygg som hade varit ännu sämre om jag behövt huka mig vid varje dörrpassage (hur jag skulle fått in hästar som är större än shetlandsponnyer är också ett mysterium).Nu har kammarrätten varit här på syn och en dom med rätt mått väntas inom snar framtid.
Att hålla på och bråka och rätta myndighetsfel är krångligt och energislukande. Ibland känner jag mig lite som en rättshaverist, men så får jag lite pepp av goda vänner som påpekar att så länge jag har rätt så är det ju värt att kämpa på. Djurskydd är bra på alla sätt och vis men i mitt fall handlar allt om felskrivningar, ologiskt myndighetsutövande och alldeles för utdragna beslutsprocesser. Så fort jag får min dom kommer mer om hela denna soppa.
Som tur är så har det ändå hänt roliga saker denna vår. Elsa har nedkommit med tre små superfina mopsgrabbar. De är osedvanligt fina och eftersom jag inte kan bestämma mig för vilken jag ska behålla så hänger alla kvar här hemma. Tre små extramopsar märks liksom inte alls i den allmänna oordningen.
De syns ju knappt...:)
Att föda upp små mopsar är fortfarande plättlätt. De är mest söta och i den här värmen vi haft har de kunnat vara ute mycket och därmed har bajsplockningen reducerats kraftigt. Eftersom de bara är tre har de snabbt kommit in i den allmänna flocken och de pilar runt på gräsmattan bland boxrar och vuxna mopsar utan minsta bekymmer i världen.
Tack för idag!