Curt-Åkes liv har plötsligt vänt från den djupaste misär till obeskrivlig glädje och extatisk lycka. Efter alla små sånger och suckar så verkar det som om någon plötsligt upptäckt hans förtvivlan och helt plötsligt uppenbarade hon sig där, den mest älskade. Som en pil kom hon utfarande genom dörren och självklart är man då redo på sekunden. Visserligen kom det en skrikande pensionär efter, men vem bryr sig om det när himmelriket plötsligt öppnar sig. Efter pensionären dök det upp ett helt gäng med virriga personer som helst skulle sära på det två förälskade mopsarna, men det var för sent.
Det var ju det här med att para mopsar, det ska ju vara så svårt…Hur i hela fridens namn kan då en liten Curt-Åke lyckas fastna på den korta tid det tar för fyra personer att springa från stallet till köksdörren, inte ens boxrarna är så snabba. Mormor hade ropat till dem att sära på dem fort, hurdå blev svaret de sitter liksom fast. Efter en liten stund kom jag nedvinglande för att mata valpar och hittar då fyra personer som står och tittar på något på gräsmattan. ”Ehm det har hänt en liten olycka” påpekade de och mycket riktigt stod där två nöjda mopsar och kopulerade som bäst. De satt ihop och Elsa traskade runt och nosade med Curt-Åke på släp. Som den vänliga matten jag nu är så slog jag mig ned och stoppade Elsa så att Curt-Åke skulle slippa backa runt. I 25 minuter satt de ihop och under tiden hann vi nog alla att nästan skratta ihjäl oss åt situationen. Fyra förvirrade personer som med fascination såg två mopsar rumpa mot rumpa hasa runt (hur tusan kan den vridas åt det hållet…?) en matte som hasar ut med släpande ben och sätter sig ner under en massa mutter om dumma mopsar, två lyckliga mopsar som totalt struntar i omgivningen, en mormor som springer efter och tror att hon ska hinna fånga en supersnabb liten gul mops samtidigt som hon skriker på hjälp så att hela stallet tror att hon håller på att dö allraminst, det är som en äkta gammal komedi…
Två kopulerande mopsar (jag håller med, hur tusan kan den vridas sådär, den är ju riktad framåt från början?)...
Curt-Åke måste nog allvarligt talat inneha någon slags rekord i att lyckas para utan assistans. Man ska ju enligt reglerna inte hjälpa till, men lite assisterar man alltid genom att se till att förhållandena är optimala och genom att stötta så att hanen inte blir omkringsläpad. Nu låter det som om jag är världens slarvigaste hundägare, men han är verkligen supersnabb, 30 sekunder för att hoppa upp och fastna är onormalt. Stackars mormor har dessutom råkat vara den som orsakat det hela genom att missa var han är, han är ju kolsvart och syns inte om han sitter still i halvmörkret. Tikarna är ju dessutom väldigt hjälpsamma så det går inte bara att skylla på Curt-Åke, han ställer ju bara upp på deras idé. Kanske skulle jag börja annonsera hans tjänster, han är ju fantastiskt duktig på detta:)
Efteråt dansade Curt-Åke i alla fall en glädjedans, glad som en lärka och helt ovetande om vad han ställt till med.
Jag vill tacka livet! (citat från Curt-Åke)