Nu måste jag få gnälla lite igen. Fy fasiken vad jag tycker illa om vintern, det är kallt, mörkt och inget växer.
När jag gick in ikväll var det -18 grader ute och då är det inte mysigt alls att jobba utomhus. Hundarna vägrade att gå ut på kvällskissning, mopsarna fick bäras ut under tvång och boxrarna beordras med strängaste rösten. Kajsa fick sådant tassfrys att hon välte då båda fötterna frös på samma sida (världens smidigaste och mest eleganta mops i det ögonblicket) så matten fick bära in henne igen. De andra lyckades precis kissa utan att frysa fast, men ifrågasatte ändå varför hundar måste kissa ute.
Ankorna höll på att frysa fast ute i fårvattnet och fick gå in i stallet där det är lite varmare. Korkskallarna hoppar ju i baljan så fort man fyller på, men nu fryser det ju på en halvtimme och då vill man inte ha en anka fastfryst i däri. Ankorna är väldigt roliga så, om jag ställer en vattenbalja, lite mat och en hög med halm i en änden av stallet så stannar de där hela natten, de är otroligt stationära. Fåren däremot är helt obekymrade över kylan, de ligger mitt ute i snön och idisslar halva dagarna och fyller på med hö inne i fårhuset resten av tiden, de är väldans välisolerade. De enda djur jag har som fryser är egentligen ankorna och hundarna( och jag själv förståss), resten är oberörda.
Mina hundar brukar faktiskt passa på att göra sina behov inne i någon hästbox när det är kallt ute, de tycker att detta är helt logiskt eftersom hästarna uppenbarligen använder boxarna som toalett och då borde ju även en hund kunna få göra likadant. Mina hundar har många sådana ideér när det gäller jämlikhet, de anser vara lika stora och viktiga som hästarna och det talar de gärna om för dessa några gånger om dagen. Elsa lyckades ju bli trampad av en av hästarna före jul och man kan ju då tänka sig att hon skulle blivit lite rädd, men inte då, hon for bara vidare och blev istället skitförbannad på den jäkeln som klivit henne på bakbenet. När den första ilskan lagt sig så kunde hon faktiskt inte ens stå på det lilla benet. Det blev naturligtvis tur till djursjukhuset med röntgen och allt och sedan beordrad stillhet då vi misstänkte en allvarlig ledbansskada i bakknät. Elsa hade nu tur och benet har spontanläkt, men om någon nu tror att hon lärt sig något eller blivit lite mer ödmjuk i sitt förhållande till hästarn kan jag avslöja att så inte alls är fallet. Hon moffar och muffar på dem precis som förut och sitter mitt i vägen trygg i sitt antagande om att hon är så stor att de ser henne och inte kliver på henne igen.
Egentligen tyckte hon inte att det var så tokigt att vara lite skadad då matten bar runt på henne i en babybjörn under åkerbymästerskapen bara för att hon inte skulle sitta inne och gnaga på bandaget. På något sätt tycker hon nog att detta är ett utmärkt sätt för en liten mops att färdas på. En liten tomtedräkt fick hon också så livet var ganska så perfekt:)
Elsa och hennes privata mopsbärare...
En mops är en mops och bör helst upplevas live för att man ska förstå dess storartade natur:)
Tack och godnatt!