Jaha, då har man alltså blivit ett år äldre. Är det inte väldigt konstigt att man helt plötsligt över en dag blir ett år äldre? Jag känner mig inte direkt som om jag åldrats ett år just idag (kanske ett halvår iofs med tanke på mina eminenta hjälpredor som trasslade till det lite idag). För mig så glider tiden mest fram i jämn takt utan några större hopp och skutt. Kanske är det ett utslag av åldersnoja som gör att jag vägrar att åldras så drastiskt på en gång, men jag är nog ändå bara en dag äldre ändå.
Man är ju inte särskilt tidbsbunden överhuvudtaget när man lever som jag gör, vilket är mycket befriande och håller anden ung och glad. Min största förebild när det gäller tidsuppfattning är min kära mormor som ju fortfarande vid 91 års ålder glatt pratar om hur bra det blir med olika saker som planteras och hur spännande det ska bli att se hur Kajsas valpar blir (Kajsas valpar kommer att födas om något år så det är en bit bort). Man är så gammal som man känner sig och mormor är nog nästan yngre än mig ibland:) Dagen har iallafall firats lite och jag har fått en massa gratulationer och blomster, man bockar och tackar.
Mina små elever ligger nu i hårdträning inför vårens första tävling med ridklasser som går av stapeln i Malmköping. Det är mest de små welsharna som ska vara med i olika klasser med olika barn och de ska då vara i toppform. Splendid joggar själv i hagen och är i högform då nästan alla ston luktar gott och stona joggar runt på banan och övar på snygga övergångar. De är väldigt olika till karaktären, de små stona, Gullan är precis som namnet avslöjar den snällaste mest välartade lilla ponnyn man kan hitta, hon går som en liten klocka oavsett vad som händer eller vad ryttaren gör. De andra är lite knepigare, Lucy är alltid glad och snäll men är lite svår att styra. Ibland är gräset faktiskt grönare på andra sidan staketet och då travar hon dit för att ta en tugga, till ryttarnas stora förtvivlan. Det är inte så att hon skenar dit i full fart utan mer så att hon tar bettet och traskar dit. Efter att ha tagit sin tugga så traskar hon tillbaka till spåret och går vidare som om inget hänt. Madeira är lite som Lucy, hon går sin egen väg, men hon är inte så intresserad av mat utan mer av att slippa gå först. Det är ju inte så svårt att hitta en svans att följa när man är fler på lektionen och man ser hela tiden hur hon söker en säker svans att följa. När hon väl har parkerat nosen precis bakom en svans så håller hon sig där till varje pris oavsett om ryttaren så önskar eller inte. Det blir mest rörigt när hon placerar sig bakom Lucy och Lucy traskar ut från banan, då har man plötsligt två ilskna ryttare som försöker styra två små traskande welshar.
Ibland undrar jag verkligen vad som rör sig i ett litet welshhuvud. Welsharna är som en liten enhet, de är totalt rasistiska och umgås helst bara med andra welshar och färdas helst i klunga. De kan bli hemskt upprörda om deras lilla världsordning rubbas, men är väldigt snälla och vänliga om man bara besöker dera lilla planet. Det är säkerligen ganska så trevligt i deras lilla värld så länge ingen stör världsordningen. Trots deras små egenheter så gillar jag de små djuren, de är ytterst charmiga och väldigt vackra att se på när de studsar runt i sin lilla värld.
Madeira på språng...
Tack och godnatt!