Visst är det ingen ovanlighet att den första juni drar jag på mig långkalsongerna och mössan igen, det händer nästan varje år...
När man bor i ett artonhundratalshus så sätter man ju av den vattenburna värmen på våren och man kan ge sig den på att bara någon vecka senare så sitter man där och fryser och huttrar med vinterkläderna på. Något som heller aldrig slår fel är att man envist tänker att det ju ändå är juni och alltså borde det inte vara kallt så länge. Av någon konstig anledning så tycker jag att det är helt ohållbart att leva i sjutton grader inomhus på vintern men tretton grader på sommaren borde man överleva...
Mest synd är det nog om Astrid som har drabbats av en riktigt eländig förkylning. Hon har snorat och nyst i snart en vecka och jag fick tom släpa iväg henne till veterinären då jag blev lite nervös för att hon skulle ha fått lunginflammation på köpet. Nu lät lungorna bra men hon fick ändå antibiotika för att bryta infektionen som troligtvis sitter i de övre luftvägarna. Hon har faktiskt piggnat till efter två dagars antibiotika och är nog snart tillbaks i gammal god form. Alla hundarna har gått igenom denna förkylning men de andra nös och snorade bara lite och blev ganska så friska inom ett par dagar, det var bara Astrid som blev riktigt skruttig, stackaren. Nu ska hon hålla sig lite lugn tills hon blir bättre men det är ju en hopplös uppgift att förklara för en boxer. När boxrarna väl är vuxna och har börjat jobba så slutar de inte förrän de ramlar ihop av ålder, deras pliktkänsla är enorm. Astrid släpar sig alltså med ut till stallet där man får placera henne på en liten filt så att hon kan kollapsa och sova medans matten jobbar. Ibland är det hårt att vara boxer men imorgon blir det påtvingad vila då matten ska åka till Mariestad på möte hela dagen och då är det ingen som behöver jobba här hemma.
För tillfället jobbar jag ju alldeles förskräckligt mycket då både hästar och åkrar behöver omvårdnad. Det hela är ju helt självvalt så jag klagar inte men däremot så undrar jag ofta vad andra människor gör med all sin fritid. Om man jobbar fem dagar i veckan och inte har familj och bor i lägenhet så har man ju alldeles väldigt mycket tid över. Nu säger ju all forskning att vi blir alltmer stressade och lider av tidsbrist men samtidigt ökar antalet ensamhushåll i stan. Jag som då jobbar dygnet runt känner faktiskt inte att jag lider av varken stress eller allvarlig tidsbrist så det verkar egentligen inte hänga ihop med den verkliga situationen utan mer med hur man upplever det. Att inte ha något viktigt att göra stressar nog mer än att hela tiden ha massor att göra men ingen som stressar på. Mitt jobb är hela tiden fullt av viktiga uppgifter men ingen dör om jag inte hinner med att sopa stallet en dag. Om man däremot sitter i en lägenhet och börjar tänka på att livet egentligen borde vara fullt av viktiga saker så blir man ju helstressad över att det inte är det och då försöker man skapa något viktigt av det man har oavsett om det är produktivt eller inte. Det är ju faktiskt helt ok att inte göra någonting alls och njuta lite av livet. Förr i tiden så förstod man detta på ett annat sätt, på söndagar var det förbjudet att arbeta och det måste ha varit riktigt nyttigt för själen att veta att kyrkan hade beordrat alla att hålla sig stilla. Vi människor är ju flockdjur och det är därför trevligt om så många som möjligt gör samma sak, det är liksom mer ok att vila om alla andra gör det.
Ibland så är det inte bara skönt att kunna vara offline och vila i min värld utan vid vissa tillfällen har man inget val eftersom en del av min flock har lagt beslag på datorn som viloplats för huvudet. Inget kan ju vara så viktigt att jag behöver flytta på Astrid för att komma åt datorn när hon sover så skönt, det handlar alltid om hur man prioriterar i sitt liv...
Tack och godnatt!