Jag är för tillfället lite stolt över mig själv. I tisdags när jag var ute och körde sand med grävaren så kände jag plötsligt hur den började sjunka på ett underligt sätt och efter några meter så lutade den betänkligt åt ena hållet. Det var totalpunka på ena framdäcket. Det var bara att ösa ur sanden ur skopan och försöka göra en liten parkering. Detta resulterade i en snadhög mitt i grindhålet och en grävare utanför dörren till utestallet, något störande för framkomligheten i området. Det som nu gjorde mig lite nöjd med mig sjäv var att jag faktiskt lyckades palla upp grävaren på ett bra sätt och sedan lyckades jag få loss däcket som inte är bytt sedan grävaren tillverkades 1972. Grävaren är ju ingen liten nöjesmaskin utan den är stor och har ordentliga däck så det var inte direkt som att byta däck på bilen. Det krävdes ansenliga mängder 5-56 (rostlösningssprej som funkar på allt, ungefär lika viktig som silvertejp på en gård) och det stora spettet för att bända loss däcket och dessutom en hästtransport för att frakta det till däckverkstan.
Mina stackars traktorer lider ju av lite vanvård i största allmänhet och jag har nu lovat mig själv (och traktorerna) att de skall skötas på ett något bättre sätt i framtiden. Just nu så har jag alltså ingen fungerande traktor då den röda lilla traktorn står på verkstan i väntan på lagning av kopplingen, grävaren hänger på en bock med tre däck och lilla grållen är död. Att sköta verksamheten med 30 hästar utan traktor är inte roligt, det går inte att flytta balar eller andra tunga saker. Vi får alltså rulla ner balar ur balhögen för hand och sedan släpa maten till alla hästar med skottkärra eller påsar. Detta tar ca 3 timmar varje dag, timmar som jag egentligen inte har. Nu har de lovat på däckverkstan att däcket ska vara klart på måndag och då får jag iallafall igång grävaren igen, förutsatt att jag lyckas få på däcket igen. Jag har dock fått löfte om hjälp av snälla grannen Nisse. Nisse är lite av en samlare av gamla saker, precis som morfar var, och han får gärna leta fram diverse gamla tillbehör till de halvantika traktorer han äger bland morfars gamla samlingar för mig och som tack får jag lite hjälp med vissa saker som bara inte går att göra. Oftast så klarar jag saker och ting själv men när det kommer till riktigt tunga lyft och krångliga mekaniska operationer så går jag ibland bet.
Förutom krånglet med trasiga traktorer så håller jag nu på att stalla in de sista små hästarna. Tekniskt sett så är de fortfarande betessäsong då man räknar med att så länge dygnsmedeltemperaturen är högre än fem plusgrader så kan betesdjuren klara sig ute. Ett år hade jag faktiskt ungstona ute till den 15 november utan stödfodring då vädret var ungefär som i år. De kom hem ungefär lika feta som vanligt och hade haft det alldeles utmärkt ute i hagen. Har man bara tillräckligt stor yta så att gräset orkar växa i tillräcklig mängd, det växer ju lite långsammare när det är under 10 grader, så finns det ingen anledning att ta in hästar som ändå inte rids. Fördelen med ponnyavel är ju faktiskt att desa små härdiga djur behöver bara se något grönt som påminner om mat för att svälla upp och bli feta. Halvbloden däremot börjar lätt tappa i vikt när hösten kommer och om de rids eller ansträngs så klarar de knappt av att gå på bara bete efter den ordentliga tillväxtperioden som sker under maj och juni. Det blir ju ofta lite torka under juli och då får man helt enkelt börja stödfodra dem.
Mina inackorderingar får bara ha sina hästar på helbete under tillväxtperioden pga att jag inte vill att de ska tappa vikt. Det kan dock vara lite svårt ibland att förklara skillnaden mellan gräs som är grönt men inte växer och gräs som växer och har höga energivärden. Det är ungefär som med hö, det är svårt att med blotta ögat avgöra om det är ett hö med höga eller låga värden. Som ägare av vallar som jag skördar själv till hästarna så kan jag styra rätt så bra hur höga värden jag vill ha, till ponnyerna ska man skörda efter blomning så att energivärdet har sjunkit annars så kan de bara äta väldigt små mängder innan de blir feta. Jag har varit noga med detta under många år och det roliga är att nu har man börjat rekommendera hästägare att göra som jag har gjort länge då våra hästar idag lider av välfärdssjukdomar pga av fetma. Sedan man började med hösilage istället för hö har kvaliteten på fodret blivit mycket bättre och man har börjat fodra hästarna med samma foder som man ger till kor. Då bönderna i allmänhet alltid har skördat för att få så mycket energi som möjligt i fodret så blir det alltså lite galet. Förr så fanns det ju hö som man kallade hästhö, detta var ofta lite tunt och skördat på gamla vallar, men nu så kör man med kraftiga vallar med timotej och rajgräs och gärna klöver, vilket är sorter med hög sockerhalt och alltså blir fodret energirikt. Det är lite samma problem som vi människor har med de tillsatta sockret i maten som vi köper i affären, det syns inte men finns där och gör oss fetare. Det har tagit forskarna ca 20 år att komma på att detta kan vara en bidragande faktor till att fång har ökat lavinartat på våra hästar men nu hoppas jag att blir ändring och att folk börjar förstå hur man ska tänka när det gäller fodring av häst och skörd av fodret.
Jag måste också rapportera att Astrid nu har skött sig nästan prickfritt i snart två veckor, det enda hon har gjort som förorsakat ett AAAASTRID är att tugga lite på en nyinköpt buske som stod i en kruka i väntan på plantering. Jag tror att hon möjligtvis har börjat bli en normal hund, äntligen.
Astrid är när hon sköter sig en fantastisk liten hund som alla älskar och som älskar alla, speciellt barn...
Tack och godnatt!