Det finns mycket att säga om det här med land kontra stad men det viktigaste måste ju ändå vara att alla förstår vikten av en levande landsbygd.
Jag fick höra ett alldeles briljant citat på LRF:s stämma i år. Det var en talare som frågade ” Om vi bygger en jättehög mur runt Stockholm, på vilken sida tror ni att klösmärkena kommer att finnas?” det sätter ett ganska intressant perspektiv på det här med landsbygd kontra stad. Vi på landet klarar oss utmärkt utan städerna, men städerna skulle snabbt gå under utan oss. Vid en nationell kris tar maten i butikerna slut på en dag. Jag kan bara konstatera att jag klarar mig betydligt mycket längre än de flesta och många jag känner ute på landet har det likadant.
Nu låter det kanske negativt att säga att en nationell kris skulle kunna inträffa och det är inte det som är huvudtesen. Huvudtesen handlar snarare om att det finns ett stort gap mellan de som producerar mat och de som äter den idag. Mitt i det gapet står dessutom en mur av ideologi, det låter fint att säga att man ska vara miljövän och att man tänker på vad man äter, men idén ligger inte alltid nära verkligheten.
I verkligheten är det ganska så komplicerat att ordna fram en smörgås med ost och skinka. Det tar faktiskt nästan ett helt år att fixa den där mackan. Det ska sås, skördas, mjölkas, matas kor, födas upp små grisar och sedan ska allt detta förädlas, förpackas och säljas. I konsumentbubblan ska det egentligen bara handlas och bres. Eftersom de flesta idag inte är inblandade i produktionen så är det inte lätt att tänka sig hur värdefull varje tugga borde vara. Om man själv har varit med i produktionen av sin egen mat så smakar den helt annorlunda, plötsligt blir allt mycket godare. Vi lägger idag väldigt liten del av vår ekonomi på mat. Borde inte en så livsviktig sak som mat få kosta lite mer?
Egentligen har matproduktionen den största marknaden av alla, det finns ingen som inte äter (eller behöver äta). Då borde alltså bönderna vara de rikaste människorna i världen. Nu har det då på något sätt gått snett då de rikaste människorna inte alls producerar livsviktiga varor. Tvärtom så blir man ju rikare på att producera vapen som snarare dödar än genererar liv. Vad vill man då uppnå med att ha vapen i ett land? jo man vill försvara sina tillgångar. Vilka är de viktigaste tillgångarna för ett land? Tja, egentligen borde det ju vara försörjningsvaror, dvs mat. Hur man än vrider och vänder på det så är det helt ologiskt att underskatta matproduktionen som man gör idag, bönderna i Sverige kämpar i motvind och varannan tugga som vi svenskar stoppar i oss är producerade i ett annat land. Mjölkpriset ligger under produktionskostnaden, spannmålspriset är relativt dåligt och man kan inte producera riktigt lönsamt utan bidrag.
Något är i alla fall snett när det kan pratas så mycket om en sak utan att det genererar någon större förändring. Det måste finnas vettiga villkor för bönderna så att produktionen kan öka istället för att minska. Om det fortsätter som nu så har vi inga mjölkproducenter kvar 2050 och även köttproducenter lägger ner produktionen i ökande takt. Ändå växer Sveriges befolkning och konsumtionen ökar. Den där smörgåsen är alltså nu till hälften tillverkad i ett annat land och genererar vinst och skatt där. Om 35 år kan hela smörgåsen vara importerad och vi har då en ännu mer avfolkad landsbygd, fler arbetslösa och dessutom ingen kontroll på vad smörgåsen innehåller då vi inte styr produktionsvillkoren i andra länder. Jag vill i alla fall inte äta saker fulla med bekämpningsmedel och antibiotika, men jag är ju priviligierad nog att tillhöra dem som kommer att klara mig bra ändå då jag kan tillverka min egna rena smörgås i framtiden. Det är värre för alla dem som nu inte bor på landet och faktum är att just nu är det de som styr sitt eget öde genom att välja att köpa varannan tugga utlandsproducerad mat och som inte frågar vad barnen får för mat i skolan.
Många har en idé om hur de tycker att produktionen ska se ut, en slags idyll med gröna ängder och glada bönder. Tyvärr så är det nu inte riktigt så, bönderna kan fortfarande vara relativt glada, men de sliter som få. Det finns inga ob-tillägg eller semesterersättning, tvärtom så får man nöjet att jobba som mest när solen skiner.
Med allt detta i bakhuvudet så borde man alltså se till att bönder får de bästa villkor de kan och inte lägga ytterligare börda på dem genom att kräva att de ska betala för och vårda någon slags jättenationalpark. Räcker det inte med att man håller kulturlandskapet öppet och låter djuren beta på ängarna? Vargfrågan är inte avgörande för hur många som lägger ner och ger upp men den kan i vissa fall vara den sista lilla droppen som får bägaren att rinna över och det borde vara det sista konsumenterna vill.
Så här vill vi ha det...
Detta kan dock knäcka vilken djurägare som helst, oavsett om man har tre får eller niohundra...
Tack för idag!