Jaha, då var det vinter igen då... Av någon anledning så var jag inte helt beredd på detta i år, kanske kan det bero på att det var tio plusgrader och sol för en vecka sedan. I år har jag faktiskt slagit rekord i att ha hästar på bete utan stödfoder, Joop med fruar har gått ute och tryckt i sig gräs fram till den 23 november och de rullade in i stallet pga att det blev regn och storm. Årets fölungar tillhör de tjockaste små föl jag någonsin haft så det måste ha funnits någon slags näring även i novembergräset. De små tjockisarna blev dock väldigt överraskade när de skulle gå ut igår morse då världen hade blivit vit. Jag har aldrig tidigare haft en fölunge som blivit så förskräckt som lille Santana han totalvägrade att lämna tryggheten på vägen för att gå ut i hagen och det krävdes en hel del övertalning för att få honom att gå i det snöiga gräset. Idag var det dock en världsvan herre som lugnt knatade efter morsan ut i snöstormen, man måste faktiskt säga att hästar lär sig fort om de bara får rätt motivation.
Idag har jag tillbringat större delen av dagen i bilkö, jag skulle till Globen för att titta på hästar och shoppa. Den första kön var faktiskt redan på lilla vägen utanför gården där en bil åkt i diket och sedan bara fortsatte det. Det hela slutade med att jag precis hann se första föreställningen och sedan hann jag springa ett halvt varv runt mäsan innan jag var tvungen att rulla hemåt. Det tog nästan två timmar att köra hem från Globen, en resa som vanligtvis tar ca 45 minuter. Det är vid sådanan tillfällen som man är glad att man i vanliga fall har en minuts apostlahästtur till jobbet, tänk att sitta varje dag i dessa köer. Hemma är det bara trafikstockning vid ytterdörren där tre boxrar och en mops står på kö för att få skutta ut.
Den enda i familjen som faktiskt älskar snön är lilla Kajsa, hon har haft osedvanligt många mopsfnatt sedan det blev vitt på marken. Till skillnad mot boxrarna så har ju Kajsa vinterisolering i form av en redig mopspäls och lite underhudsfett och förra vintern rullade hon runt i snön hela dagarna utan att frysa det minsta. Boxrarna har ju varken underhudsfett eller päls så de fryser i snön och vägrar att gå ut om det inte är skottat. De stirrar på matten med uppfodrande min och suckar lite om dörren öppnas och det är snö upp över tassarna och skulle de av någon anledning ombes att gå utanför de skottade stigarna så blir det väldiga protester. De kräver dessutom att få ha täcke på sig om det är minusgrader så att de inte ska förfrysa totalt. Så fort jag kommer med ett täcke så studsar boxrarna fram och stoppar in huvudet för då kommer de att få vara ute länge eller åka på något roligt.
Kajsa är helt annorlunda och jag har för tillfället en liten brottningsmatch varje kväll när vi ska gå ut eftersom jag vill ha reflextäcke på henne. En mops som inte vill slänger sig gärna på rygg och ålar runt och att få på något på en kort ålande mopskropp är i princip en omöjlig uppgift, man tappar kontrollen på vad som är fram och bak och måste dessutom stå dubbelvikt. Att få på henne ett riktigt täcke är lika hopplöst, kardborrknäppningen hamnar lite hursomhelst och man är helt svettig innan man har kommit ut genom dörren. Medans Kajsa och jag brottas med täcket så sitter oftast boxrarna och tittar på det hela med lätt irriterad min, de kan inte för sitt liv förstå varför det ska ta sådan tid att sätta på ett litet, litet täcke på en liten, liten mops, det är ju bara att stoppa in huvudet och hålla upp svansen så hamnar täcket på rätt plats. Egentligen så är hon ju ovanligt lättsam för att vara mops och det är inga problem med kloklippning, örontvätt och dylikt, men täcket är något helt annat.
Kajsa, en tvärhand hög, förra året i snön...
En lustig boxerbild från förra året...
Tack och godnatt!