Acceptans, det är nog mest vad 2017 handlat om i mitt liv. Varje år bör man lära sig något nytt och använda sig av det. Att på riktigt acceptera sina egna tillkortakommanden och ändå leva med siktet riktat framåt ger rätt sorts kraft.
Halva året var jag egentligen sjukskriven och andra halvan har ägnats åt att leta svar och sätt att hantera en kropp som inte riktigt är gjord enligt standardmallen. Nu klarar den ändå tillräckligt mycket och den viktigaste delen sitter egentligen precis innanför pannbenet och den fungerar utmärkt. Min hjärna springer väldigt mycket fortare än benen, det är kanske ändå praktiskt då jag aldrig fått träningsvärk just där. Min hjärna har äntligen fått svar på varför resten inte alltid hänger på och nu har jag då kunnat acceptera att det är så det är helt enkelt. Att veta gör det lättare att gå vidare, att acceptera gör det möjligt.
Den andra sidan av acceptans har också blivit tydlig detta år, hela samhället har skakats om av att tusentals människor inte längre accepterar den där konstiga normen att lite övergrepp får alla stå ut med för så fungerar det bara. Makten förflyttas långsamt nu när informationssamhället är här, tystnaden bryts på alla håll och kanter. Fortfarande finns det många som håller emot allt vad de kan men precis som en våg så rullar metoo-rörelsen vidare. I min värld finns det ingen väg tillbaka i detta fallet, det är många som kommer behöva lära sig innebörden av ordet acceptans framöver. Alla de betonghäckar som sitter kvar och gnäller över de där galna feministerna, alla de som inte förstått att låta bli att missbruka den makt de tillskansat sig, alla trångsynta små figurer i för stor kostym behöver lära sig att acceptera att maktmissbruk inte längre går obemärkt förbi. Jag har flera vänner som drabbats genom åren av sådana små människor, att jag kallar dem små beror på att det är just det de är, små lortar. Just nu önskar jag bara att de som blivit offer så snart som möjligt får upprättelse då inget är värre än den tystnad de möts av förut.
Tack vare alla dessa vindar som blåser så finns det hopp om bättring. 2017 var året då mycket startade och ändrades. Jag har också känt av hur det är att ändra mig, sakta men säkert blir kanske även jag lite vuxen. Jag är såpass vuxen att jag inte längre är rädd för saker som skrämde mig som ung och jag har börjat inse att jag faktiskt klarar mig ganska bra här i världen. Året har gett mig nya vänner och nya utmaningar och det är jag tacksam för. Att omge sig med människor som också ser framåt är viktigt, det finns så många som ägnar sig åt att se bakåt och för att orka ta med sig dem måste man få kraft från andra.
Kanske brukar årskrönikor mest handla om vad som hänt, men i år så får det handla mer om utveckling då det är det som präglat året på så många plan. Nu siktar jag mot ett spännande 2018 där utvecklingen förhoppningsvis fortsätter åt rätt håll och där jag får ännu mer utmaningar att ta tag i.
Tack för 17:)