Nu är de äntligen här! Efter en rekordlång sista graviditetvecka satte Diddi igång med födseln igår mitt på dagen. Hon har ju sett ut som sju svåra år i ganska så många dagar och har inte kunnat sova då den gigantiska magen varit i vägen vare sig hon har suttit eller legat ner. De sista två nätterna har hon sovit stående mitt på golvet och krävt utsläppning ungefär en gång i timmen för kissning. Matten är därför vid det här laget skrynkligare än den skrynkligaste boxer, men vad gör det när nya trubbnosar nu sett dagens ljus.
Själva förlossningen var som alla andra helt olik de jag varit med om tidigare. Hon började med att traska omkring, sucka och ha små värkar för att helt plötsligt sätta sig i bajsposition och med en liten suck trycka ut en valp på en liten krystvärk. Jag kan säga att vi var inte riktigt med på vad som hände utan alla stirrade lite fånigt i någon sekund på det lilla paketet som snyggt gled ut på golvet. Även hunden såg förvånad ut och det tog några minuter innan hon fattade att hon nu blivit mamma. Efter lite bäddande och torkande av den lille parkerade hon sig i valplådan och vi började den långa väntan på resten av valparna. Det var ju lite extra spännande då hon ju var helt enormt stor och vi inte visste hur många vi skulle få. Lilla Diddi visade sig vara värta superföderskan, hon låg där och mös med den lille och plötsligt viftade hon lite med ena bakbenet och klämde till lite lagom en gång och plupp låg där ett paket till. Så fortsatte hon sedan hela dagen, ungefär en gång i timmen viftade benet till och ett paket levererades. Jag har under alla år jag förlöst olika djur aldrig varit med om en så obekymrad förlossning, några flåsningar och en liten puff per valp var allt som krävdes. För att göra det hela ännu trevligare så började dessutom valparna vifta med benen redan när de var på väg ut, i vanliga fall kommer de ut som små slappa trasor och hostar igång efter lite stimulans, men inte de här valparna inte. Detta är nog en skolboksförlossning egentligen och jag kommer antagligen aldrig mer få nöjet att vara med om en sådan, det brukar ju alltid vara något som krånglar.
Nio pigga små valpar ligger nu och piper i lådan, fem tikar och fyra hanar. Två vita blev det, helt statistiskt riktigt då 25 % borde bli vita i den här kombinationen, en av varje kön. Det är en väldigt jämn kull, snittvikten är 460 gram och ingen riktigt liten plutt. Om man nu tänker att de är nio stycken av den storleken så förstår man ju varför hon var stor. Över fyra kilo valp har det legat i magen på en hund som själv väger 29 kilo. Nu föder de ju många små , men det går att jämföra med att en människa skulle bära 0mkring på 9 kilo bebis. Det är fascinerande att tänka hur olika det är, en häst föder fram en bebis som väger 10% av sin blivande vikt, ofta då 10% av sin moders vikt, och växer färdigt till åttio% på ett år. Diddi har nu fött fram bebisar som motsvarar ca 15% av hennes kroppsvikt men de väger bara ca 1½% av sin egen blivande kroppsvikt och ökar med raketfart till sin vuxenvikt på mindre än ett år. Det är just sådana saker som intresserar mig enormt och det är även ett skäl till att jag håller på med alla dessa djur. Den andra delen av intresset ligger naturligtvis i genetiken och hur man blandar gener för att få resultat. Man måste ju eliminera sjukdomar och maximera temperament och prestation, det är som ett enda stort experiment där den okända faktorn är väldigt stor och där man måste både ha känsla och en enorm vilja att läa på om varje individ. Individen är ju ett resultat av en genetisk blandning och därför måste man titta väldigt många generationer bak och leka detektiv för att förstå iallafall litegrann vad nästa generation kan ge. Att bara korsa två trevliga individer är som att kasta en tärning och hoppas på vinst, det är inte riktig avel om man inte tittar bakåt och läser på. Det är i alla fall otroligt roligt och spännande att få ägna sig åt att avla, oavsett om man föder upp kycklingar eller elefanter ( när det gäller mina kycklingar kör jag tärningsmetoden, jag lägger ägg i en maskin utan att veta vilka hönor som värpt eller vilken tupp som varit framme, men där är jag nöjd om de bara klarar att värpa några ägg då och då:)).
Det bästa med en sådan här förlossning är ändå efteråt när man tittar ner i lådan och alla valparna sover mätta och nöjda, ju bättre mor desto tystare valplåda.
Tack och godnatt!