Det blev en ovanligt lugn jul i år, vi var bara sex stycken kring bordet. Eftersom det inte var några barn med så blev det inte heller så många julklappar, ganska så skönt tycker jag. Som vuxen så är det ju inte så roligt med julklappar speciellt inte om man har önskat sig något som man sedan får. Vad jag menar med et är att det är ganska så fånigt att ge varandra saker som man egentligen kunde ha köpt själv, man byter ju liksom bara pengar med varandra. De bästa julklapparna är sådana som man har hittat på själv till någon som de inte har tänkt på att de behöver men som man inser att man har saknat när man väl får dem. Det kan vara allt från en viss kokbok till ett fotoalbum från ett visst tillfälle, det viktiga är tanken bakom. Det är ju en gammal klyscha att det är tanken som räknas men den är fortfarande helt sann. Om man bara ger varandra det som står på en lista så har man helt ärligt inte tänkt särskilt mycket.
Någon som tänker mycket på sina julklappar är gamla Bina (hon tänker alltså på de julklappar som hon ska få, att ge bort några har hon ingen tanke på). Hon hårdbevakar alla paket som tas fram och håller de andra hundarna i herrans tukt och förmaning. Utan Binas insats skulle det ha varit ganska livat då både Astrid och Annas hund Walter är unga och energiska och gärna skuttar omkring utan styrsel på sig själva. Nu fick ungdomarna en utskällning av Bina innan middagen och sedan höll de sig lugna ( det är mycket bekvämt för mattarna när Bina kliver in och styr upp saker och ting).
Bina på julklappsbevakning...
Efter att ha vakat över paketen blir hon lite otålig och undrar när matten egentligen tänker börja med utdelningen...
Efter julklappsutdelning och kvällsfodring så fick jag dessutom lösningen på en liten gåta som jag funderat över ett par dagar. Varje morgon när jag har kommit ut så har det funnits tydliga spår av att det har stått en häst utanför hagen och ätit och bajsat. Av någon anledning så har det inte synts till någon häst där så jag har funderat mycket på vem det kan vara som har stått där. Att det är någon av de små ston som går i lösdriften råder det inga tvivel om men vem det är som tycker att det är trevligare där har jag inte lyckats lista ut. Nu tog Gustav och Märta på Olga på bar gärning när de skulle hem på kvällen så nu vet jag iallafall vem det är. Det lustiga är att hon bara går ut på natten, på dagen stannar hon snällt i hagen. Stona har nu en bal som ligger precis innanför staketet och hon väljer alltså att smita ut och ställa sig och äta det spill som ramlar över staketet. Det är antagligen någon liten envis gen i henne som gör att hon inte tycker att hon ska ha samma begränsningar som de andra. Det händer lite då och då att något av ungstona får sådana ideér och det verkar omöjligt att få dem att förstå staketets betydelse. Är man en liten fri varelse så är man och några stötar här och var i den långa vinterpälsen är helt egalt. Som tur är så har inte någon av unghingstarna fått sådana ideér, det hade blivit lite besvärligare. Ett litet ungsto här och var gör ju inte så mycket...
Tack och godnatt!