Jodå, jag är vid liv och vid gott mod igen efter en lite halvtrist midsommarhelg. Operationen har gått bra, skruvar och benbitar är på plats och ska förhoppningsvis hålla ihop. Det var väl inte det roligaste jag gjort i mitt liv, men nu är det värsta över och jag är hemma igen.
Återigen kan jag konstatera att min kropp inte är särskilt förtjust i diverse läkemedel. Morfin går sådär och narkosen var lite samma sak så första dygnet efter operation låg jag och kräktes. Lustigt nog så tryckte de i mig en morfinspruta, varpå jag kräktes så att de tryckte i mig en spruta mot illamående. Ca en timme senare fick jag ont för att jag kräktes och då tryckte de i mig mer morfin mot smärtan som gjorde att jag kräktes lite till och fick ny spruta mot illamående. Så gick det liksom runt och för varje ny sjuksköterska blev det lite mer snett ända tills läkaren föreslog att man skulle byta morfintyp varpå jag kräktes ännu mer så att de kom på att det inte var smärtan som orsakade illamåendet utan morfin i allmänhet. Efter den fantastiska upptäckten blev det sakta bättre. Ett dygn låg jag alltså med två droppinfarter, kateter, syrgas, pulsmätare, automatisk blodtrycksmätare och dränslang i ryggen. Jag åkte in på operation halv åtta på torsdag morgon och inte förrän på lördag morgon kopplades jag bort från slangar och annat elände. På lördagen lyckades jag få i mig någon smörgås och då tyckte de att jag skulle ta några droppar som skulle hjälpa magen på traven, det tyckte inte min mage kan jag säga, ett och ett halvt dygn med illamående och nu rinnande åt andra hållet blev resultatet, plus blodtrycksfall som gjorde att jag inte fick gå ur sängen, tjoho. På det stora hela blev det alltså som att göra en halvstor operation och sedan ha vinterkräksjukan i fem dagar.
Vad har jag lärt mig av det här då? Jo att ta det väldigt lugnt med all medicin och att det är dumt att äta smärtstillande på tom mage, jag har hellre lite ont än svälter. Jag har också lärt mig att jag faktiskt klarar av att få hjälp med mer eller mindre besvärligt intima saker som att gå på toaletten i ett bäcken i sängen när jag är magsjuk. Det är ju någonting som de flesta är lite rädda för, att tappa sin integritet vad gäller det mest intima. Det går faktiskt att koppla bort det fysiska och tänka att det som händer med min kropp har inget att göra med min personlighet, jag blir inte mindre jag för att jag behöver be om hjälp med saker som jag aldrig trott att jag skulle behöva hjälp med. När man väl sitter där och inser att det bara är som det är så kan man välja att behålla en positiv inställning och tacka för hjälpen utan att skämmas då det är så kroppen fungerar (eller inte fungerar). Jag är faktiskt lite stolt över mig själv att jag trots detta mycket eländiga, nerdrogade tillstånd lyckades rota fram lite bra tankar ur hjärnan och då utan att känna skam eller ångest bara tog emot hjälp, bad om hjälp och tackade för densamma.
Det är intressant hur den där rädslan för smärta gör att man förgiftar hela systemet, det är definitivt inte något som främjar läkning. Jag var inte särskilt kaxig när jag väl landade hemma, men har nu dragit ner så mycket jag kan på medicinerna så att systemet får återhämta sig och så att jag kan få i mig näring istället. Idag åt jag alltså min första måltid bestående av lagad mat sedan förra onsdagen och nu hoppas jag att själva avgiftningen inte blir för jobbig. När morfin går ur kroppen mår man illa, precis som när det går in i mitt fall också.
Nu har jag två sådana här skruvrader i ryggen och hasar runt långsammare än en snigel...
Även detta elände har alltså lärt mig saker om mig själv och ur varje motgång man har som man lär sig av tar man med mer styrka i livet. Nästa år kan jag dansa små grodorna, förhoppningsvis med mer studs i fötterna än de senaste åren:)
Tack och godnatt!