Apropå mina coola connemaror så finns det en liten historia även om Jack. När han var fem år var vi i Vingåker och tävlade hoppning och han var då väldigt laddad och på när vi var inne på banan. I upphetsningen så glömde han att lyssna på ryttaren (mig) och råkade springa iväg så fort att han totalt missade avsprånget till en ganska stor oxer. Han landade snyggt mitt i oxern och bommarna flög lite åt alla håll, men värst av allt var att han lyckades landa så att grinden som hängt i framkant hamnade mellan hans bak och framben. Som den kloka connemara han är så stannade han där så där stod vi med grinden lutande mot frambenen. Banpersonalen som skulle försöka plocka iordning allt blev lite fundersamma över hur i hela fridens namn de nu skulle göra men på mitt förslag fick de gå fram och helt enkelt dra ut grinden åt sidan. Under hela denna situation stod han som ett ljus vilket var mycket förvånande för de som såg på eftersom han hade studsat runt som en gummiboll innan han fastnade i hindret. Nåja, hindret byggdes upp och på nästa försök så studsade han över det med god marginal (även om han inte direkt lyssnade bättre på sin ryttare). Redan som ung kunde han alltså använda sin på och av-knapp så effektivt.

Vädret har ju nu blivit lite varmare och det har medfört att allt vatten nu är helt tinat. Tyvärr så betyder tinat vatten oftast att det blir en läcka någonstans och i år blev det rekordstort läckage i gröna stallet. När jag kom ut i förrgår morse hörde jag det där oroväckande ljudet som betyder att vattnet sprutar någonstans och mycket riktigt så stod det en fontän av vatten i Nirvanas box och hela stallet var täckt av en decimeter vatten. Stona var sådär lagom nöjda med att stå i fotbadet och hade osedvanligt bråttom ut till hagen där vattnet iallafall ligger i frusen form så att man slipper plaskandet. Det tog en hel dag att bara bära ut dyblött spån och sopa ut hundratals liter med vatten, det kändes ordentligt i kroppen vill jag lova. Sedan var det bara att byta ut den trasiga kopplingen och koppla på vattnet igen och hålla tummarna för att allt ska hålla resten av vintern. Lite duktig kände jag mig iallafall när jag hade lyckats byta kopplingen och få igång systemet igen. Ännu duktigare har jag varit idag då jag har plogat snö halva dagen. En hel decimeter snö hade det kommit under natten och det var alltså bara att ägna ytterligare en dag åt att flytta vatten fast den här gången i fast form och med traktorhjälp. Det är dock betydligt mycket lättare att flytta saker med traktorn än för hand så idag känns kroppen mycket bättre (det enda är att tårna blir kalla av traktorns metallpedaler annars är traktorn alla tiders).

Mina små boxrar är för tillfället lite i onåd, de har en lite dålig vana att hjälpa till när hästarna ska ut till hagen och när nu Betty har anslutit till Astrids metod så blir det fullständigt kaos. Ida är ännu inte i någon onåd då hon faktiskt har lite koll på hur man gör och åt vilket håll hästarna ska och att man avbryter när matten börjar vråla. Astrid däremot har en helt egen stil som mest går ut på fullt ös medvetslös med avstängd hörsel vilket gör att hela Hölö hör mattens ilskna vrål när hunden plötsligt hänger i någon stackars unghästs svans. Detta har nu lett till att de två unga inte får vara med vid utsläpp. Betty har ju inte riktigt förstått att det endast är vid utsläpp som hästarna springer utan häromdagen så fick jag plötsligt syn på henne inne i Splendids hage. Han hade börjat springa omkring lite eftersom matten var elak nog att gå förbi med en matpåse utan att ge honom och Betty antog då att det naturligtvis var meningen att han skulle vallas runt. Splendid är nu inte typen som överhuvudtaget bryr sig om vad hundarna gör utan han springer bara av andra anledningar och så fort en liten tuss med hö landade i hagen så tog det tvärstopp. En väldigt konfunderad Betty tog lika snabbt stopp och trots upprepade försök med skall och skutt så vägrade Splendid att ens lyfta huvudet ur höhögen (mattens skäll lyssnade hon inte riktigt på utan det var effektivare med Splendids ointresse). Betty gjorde sedan ett antal försök under eftermiddagen att få Splendid att springa sådär skojigt igen men dessa var helt fruktlösa och ledde bara till skäll från ilsken matte.

Nu låter det som om jag mest bara skäller på de små odjuren men faktum är att större delen av tiden är de mina små änglar. Vissa människor pratar om själlösa djur men i min värld finns det inga tvivel om att boxrarna har väldigt vänliga och fina själar. Om man ser in i ögonen på dem så ser man en hel individ med massor av olika känslor. De kanske inte har exakt samma känslovärld som en människa men deras intuition är så otroligt stark och de speglar ofta hur jag själv känner mig. Ta bara en sådan sak som det Astrid gjorde när mormor låg och ropade på hjälp i somras, hon förstod direkt att något var fel och hon försökte hjälpa på det sätt hon kunde. Varje gång mormor ropade ropade hon också och på det sättet såg hon till att jag hörde henne och kunde komma och hjälpa till, det är inte för inte man brukar säga om boxrarna att de har en ängels själ i en gangsters kropp, Astrid är det perfekta exemplet på detta. Hundar är speciella på det sättet att de verkligen vill vara med oss människor, man behöver inte tvinga eller tämja dem, det är medfött. Att få känna det speciella band som man kan få när man släpper in en hund inpå sig själv är fantastiskt och rekomenderas varmt till alla som gillar djur och som inte är rädd för lite hundhår på golvet (eller i sängen).

Några som verkligen har funnit varandra är mormor och lilla Kajsa... 

Tack och godnatt!